För några år sedan handlade Lenas tillvaro om att hitta en anledning till att leva vidare. I dag gläds hon för första gången i livet åt att träffa andra människor och tänker på att börja plugga igen.

Lena växte upp i en familj som levde isolerat. Redan i tidigare år mådde hon dåligt. Vid fyra års ålder hade hon sin första kontakt med barnpsykiatrin. När hon var tolv drabbades hon av ätstörningar. Hon pratade inte med någon utanför familjen förrän hon var sjutton år. Hennes sociala fobi växte och hon var deprimerad.

Skolgången kantades av problem. Stora delar av högstadiet var hon borta från skolan. Tillvaron präglades av ätstörningar och självskadebeteende.

När hon fyllde 18 försvann i hög grad det stöd hon haft från samhället. Hon kände att det var upp till henne själv att klara sig. Hon flyttade då också hemifrån. Arbetsförmedlingen gjorde en arbetsförmågeutredning av Lena för att ta reda på om hon skulle klara av att jobba. Efter den blev hon hänvisad till försörjningsstöd för att få pengar så att hon skulle klara sig.

Efter fyra år med försörjningsstöd blev det istället aktuellt med aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Det spelade inte så stor roll för Lena. Skillnaden blev mest att pengarna kom från ett annat håll.

Under den här perioden kunde hon ha fått sjukersättning. Det betydde att hon antagligen aldrig skulle jobba. Men hon ville inte ha sjukersättning. Det är hon tacksam för idag.

Hon hade symtom på posttraumatisk stress och fick samtalsstöd av psykiatrin. Men hon mådde inte bättre. 2014 var Lena nere på botten. Hon försökte ta sitt liv många gånger. Hon togs in akut, ibland flera gånger på samma månad. Hon genomgick utredningar, bland annat för autism, men fick ingen tydlig diagnos.

Skolgången kantades av problem. Stora delar av högstadiet var hon borta från skolan. Tillvaron präglades av ätstörningar och självskadebeteende.

När livet var som svårast fick Lena kontakt med en ny psykolog. Det skulle visa sig bli vändpunkten. Hon kände att psykologen bemötte henne på ett nytt sätt. Hon fick lära sig att hantera sina svårigheter. Hon övade upp förmågan att klara av sådant hon tyckte var svårt och kunde sakta börja umgås med andra människor. Tillsammans med psykologen började hon planera in saker att göra, sådant som hon mådde bra av. Den press hon känt började släppa.

Ett viktigt steg blev då hon kom in på dagvård på en enhet för patienter med ätstörningar. Där skulle hon vara sex timmar om dagen. I början ville hon bara ta sig därifrån. Men snart började hon uppleva någonting nytt, en positiv känsla av att vara tillsammans med andra människor. Den sociala spärren började släppa. Lena kunde börja öppna sig, äntligen blomma ut. För första gången förstod hon att hon kunde vara avslappnad tillsammans med andra människor.

Efter en tid gjorde hon ett studiebesök på ett ställe som erbjuder möjlighet att försiktigt prova på enklare sysslor och vänja sig vid att vara med andra människor på dagarna. Hon fick hjälpa till med att sköta om huset där de höll till, städa och hålla i ordning. Hon fick också prova på att måla och snickra lite. För Lena blev det helt rätt. Med den platsen som en grund kunde hon bygga en helhet i livet. Vardagen har börjat fungera.

Tack vare stödet hon får lär hon sig att hitta en balans där hon kan driva på, men också känna när det är dags att bromsa lite. Den sociala biten är viktig. När hon har någonstans att gå till bryter hon den isolering som hon annars riskerar att hamna i. Den här gången känner hon att stödet från myndigheter fungerar bra. Samarbetet mellan handledarna, henne själv och Försäkringskassan är viktigt.

Hon känner hopp och ser ljust på framtiden. Först vill hon öva sig på att vara mer aktiv och vara tillsammans med andra ännu mer. När hon tänker framåt hoppas hon på att kunna arbetsträna och kanske studera samtidigt. Hon känner att hon vill dela med sig av det hon har varit med om, för att visa andra att ingenting är omöjligt.