Lennart mötte tidigt svårigheter i livet. Båda hans föräldrar var borta redan när han var liten. Släktingar fick ta hand om honom, trots att de hade problem med missbruk. Materiellt hade han vad han behövde, men han saknade känslomässigt stöd. Han fick aldrig någon känsla för moral, för vad som är rätt och fel.

I skolan var han mobbad, kände sig ensam och utanför, var ofta ledsen. Sina känslor höll han för sig själv. Ingen vuxen visste hur han mådde. Han hade lätt för att lära sig, så han hängde ändå med i undervisningen.

Redan vid nio års ålder började han dricka alkohol. Han beskriver hur alkoholen fick honom att känna sig mer normal, som de andra barnen. Det var som om han blev en annan person, någon han hellre ville vara. 

På gymnasiet läste han en vårdutbildning. De praktiska momenten gick bra, i övriga ämnen var betygen låga. 

Under de kommande åren tog alkohol och droger över tillvaron helt och hållet.

Han jobbade då och då inom vårdyrken, men aldrig någon längre period.

Tillvaron var rörig, med tillfälliga jobb, droger och vistelser på anstalter och behandlingshem. Men Lennart vande sig vid det livet. Det var det han kände till och där kände han sig trygg.

När han var omkring 35 år fick han en dotter. Till en början brydde han sig inte, tyckte att det var mammans ansvar att ta hand om henne. 

När han ett par år senare hamnade på en anstalt började han tänka om. Han kände att han ville ta ansvar för sin dotter. Han insåg att han hade ett eget val i sitt liv. På anstalten fick han möjlighet till en 12-stegsbehandling för sitt missbruk.

När han var ungefär 45 år sökte han psykiatrisk vård akut. Läkaren kunde snart konstatera att Lennart led av svår ångest och var deprimerad. En lång sjukskrivning väntade. Nu kände Lennart att han började bli allt mer redo att ta emot hjälp. Han fick stöd från psykiatrin att lära sig hantera ångesten på ett bättre sätt. En god vän var också viktig för honom.

Men han var inte fri från drogerna än.

Boendestödjaren fick honom att inse att han måste förändra sitt liv i grunden

Via socialtjänsten fick han stöd av en boendestödjare. Han behövde hjälp med grundläggande saker i vardagen, som att duscha, tvätta, hålla ordning i hemmet och komma ut från sin lägenhet. 

Boendestödjaren fick honom att inse att han måste förändra sitt liv i grunden. Med hennes stöd sökte han sig till ett behandlingshem, sa upp sin lägenhet och bröt med sitt tidigare liv. Han såg de sex månaderna på behandlingshem som en sista chans. Det blev också den stora vändningen i Lennarts liv.

På behandlingshemmet gjordes en utredning som resulterade i en autismdiagnos och en diagnos för adhd. Att få en diagnos var viktigt för honom. Det gav honom en förklaring till mycket av det som hänt. Han förstod att det inte är drogerna som har varit hans problem. Drogerna hade varit hans sätt att hantera problem som redan fanns. 

Nu kan han till och med se fördelar med sin diagnos. Han uppfattar saker på sitt sätt och kan bidra med lösningar utifrån annorlunda synvinklar. 

När han kom ut från behandlingshemmet väntade en ny tillvaro. Via öppenvården och hans kontakt på socialtjänsten fick han möjlighet till arbetsträning på en secondhandbutik. Nu har arbetsträningen lett fram till en anställning med lönebidrag. Han jobbar 75 procent. Personalen är förstående och tar hänsyn till att dagsformen kan variera. Han har kunnat bygga upp olika delar av livet. Relationen till dottern är stabil. Snart ska han bli morfar.

Han är drogfri och mår bra. Det är det viktiga har han insett - att vara drogfri utan att må bra räcker inte.

Han räknar med att depressioner kommer, men vet hur han ska hantera dem nu.

En boendestödjare finns fortfarande till hands. Hon är en god hjälp och håller uppe Lennarts självkänsla och tro på sig själv. Men någon praktisk hjälp för att klara av vardagen behöver han inte längre. 

Lennart känner sig lugn och trygg och är säker på sin sak: Framtiden är ljus.