Med kyrkans hjälp kunde Nils känna ett nytt hopp i tillvaron.

Nils trivdes inte i skolan och skolkade mycket. På gymnasiet läste han ett praktiskt program. Efter två år hoppade han av, men kunde läsa in kärnämnena på Individuella programmet. 

När han i 20-årsåldern började jobba märkte han en stor skillnad jämfört med skolan. Kraven blev högre på att passa tider, följa regler och rutiner. Nils hade svårt för det.

Nils fick ett jobb på en verkstad i Norge. Han skötte sitt jobb men situationen blev allt sämre vid sidan av jobbet. På kvällarna var han väldigt trött. Han började använda cannabis. Missbruket blev ett sätt orka med vardagen när yrkeslivet kändes för jobbigt. 

Så småningom insåg han att någonting måste ändras. Han mådde för dåligt. Han sökte hjälp och fick prata med en psykolog. I samband med det bestämde sig Nils för att flytta hem till Sverige. Här hemma tyckte han att det var svårare att få det stöd han behövde. 

Från 2012 och en lång period framåt var Nils till och från sjukskriven, ibland inlagd för psykiatrisk vård. Han hade bland annat stora sömnproblem. Han fick medicin men tycker att uppföljningen fungerade dåligt. Det tog många år innan han fick träffa en psykolog.

Hans känsla var ofta att han bara hade sig själv. Ibland fungerade det att jobba, men bara ett tag. Sedan kraschade han igen. Så fortsatte det en lång tid framöver. 

Så småningom insåg han att någonting måste ändras. Han mådde för dåligt.

För 4-5 år sedan var Nils i ett bottenläge. Han mådde riktigt dåligt och hade inte längre kvar viljan att leva vidare. Då inträffade något som han har svårt att sätta ord på men som kom att betyda mycket. Han kände hur en kraft kom till honom utifrån. Det var en stark andlig upplevelse. Han hade tidigare aldrig varit religiös men nu ville han söka sig till kyrkan. Där togs han emot på ett öppet och varmt sätt. Han kände att det inte spelade någon roll vem han var. Alla var välkomna. Nils och en präst bestämde att de skulle träffas en gång i veckan för att prata. Med kyrkans hjälp kunde han känna ett nytt hopp i tillvaron.

För ett par år sedan hade Nils telefonkontakt med en sjuksköterska som skulle följa upp hans medicinering. När hon hörde om de svårigheter han haft tyckte hon att det lät som om han skulle kunna ha adhd. Hon föreslog att Nils skulle genomgå en utredning för att ta reda på det.

Det visade sig stämma. Med den diagnosen har Nils kunnat se tillbaka på sitt liv och få en förklaring till varför en del saker inte har fungerat. Det har varit betydelsefullt. Han tänker att när man fått en diagnos har man också fått kunskap som man har ett ansvar att använda sig av för att kunna förändra sitt liv. 

Han kan nu undra varför ingen i vården tidigare föreslog en utredning. 

En tid senare fick han kontakt med en arbetsterapeut på regionen. Hon föreslog att han skulle prova att arbetsträna. Han var först tveksam, tänkte att han hade ju redan arbetat i flera år. Men han gjorde ändå studiebesök och hittade en plats han ville prova. Han var då sjukskriven och där fick han möjlighet att börja i en liten omfattning. Den första tiden var han där 4 timmar i veckan fördelat på 2 dagar. 

Det viktiga var att han kom dit och fick ett sammanhang att vara en del av. Han behövde inte känna pressen av att vara ny på en arbetsplats och samtidigt lära sig nya saker. Det var viktigt att få tid att bygga upp självförtroendet. Efter att ha varit där i ungefär 5 månader hade han utökat sin tid till 10 timmar i veckan, 2 timmar varje dag.

Det innebar att han fick möjlighet att gå vidare från den platsen. I dag är han på ett annat ställe där han jobbar lite mer. Här förväntas han också prestera lite mer och har mer kontakt med nya människor.

Nils ser hoppfullt på framtiden. En tanke är att han ska kunna gå tillbaka till jobb inom industrin. Han funderar också på om han skulle kunna använda det han har varit med om för att hjälpa andra. Kanske skulle han kunna bli arbetsterapeut eller på annat sätt jobba med att ge stöd till människor.