Lotta hade länge känt att arbetslivet var utom räckhåll. Panikångesten och utmattningen gjorde att hon drog sig undan, och åren gick. Men tack vare stödet från sin sambo, en förstående arbetsgivare och en möjlighet att arbetsträna, började hon sakta men säkert ta sig tillbaka. Idag har hon ett jobb och en vardag som känns meningsfull.

Det började 2001. Lotta var i mataffären med sin åttaåriga dotter när kroppen plötsligt reagerade på ett sätt hon aldrig upplevt förut. Golvet gungade, hjärtat rusade och paniken slog till. Hon fick kämpa för att hålla sig uppe och kände en intensiv rädsla. Skulle hon nu dö framför sin dotter? Det var hennes första tanke. Hon tog sig ut ur butiken och sökte hjälp. När hon sedan fick veta att hon hade drabbats av en panikångestattack vägrade hon tro på det. Hon som alltid tänkt att sådana besvär bara var trams, kunde inte acceptera att det hände henne. Efter den dagen försökte hon därför att fortsätta leva som vanligt. 

Samtidigt var hon fast i en destruktiv relation och kämpade med ett jobb där hon alltid gav mer än hon egentligen orkade. Hon lämnade den dåliga relationen och kämpade med att fortsätta jobba men till slut tog det stopp. Hon blev sjukskriven och orkade knappt lämna hemmet. Åren 2002–2003 var de värsta i hennes liv, berättar Lotta. Hon låg i sängen i ett år, utan ork att ens ta sig upp. Hennes döttrar, som fortfarande var barn, fick ta mer ansvar. Hon kände en djup skam över att hon inte klarade av att vara den förälder hon ville vara.

Efter ett års sjukskrivning försökte hon komma tillbaka och började jobba igen, men skadade då ryggen och blev sjukskriven på nytt. Även om den fysiska smärtan gjorde ont, upplevde Lotta att ångesten var värst. Hon klarade inte av att vara bland människor, inte ens att försöka vara trevlig. Orden räcker inte till för att beskriva hur hon mådde, berättar Lotta, ingen som inte upplevt det själv kan förstå.

När kaféet stängde för semester fick Lotta tid att reflektera och för första gången på länge kände hon att hon saknade jobbet.

Det blev då en lång sjukskrivning men i april 2024 fick Lotta möjlighet att arbetsträna på ett kafé. Till en början var hon osäker på om hon skulle klara det. Men trots rädslan för att misslyckas ville hon testa. Hon tog chansen och efter ett tag märkte hon att hon orkade mer än hon trott. Så småningom började hon känna att vardagen blev mer hanterbar, att hon kunde ha en rutin igen.

När kaféet stängde för semester fick Lotta tid att reflektera och för första gången på länge kände hon att hon saknade jobbet. Det blev en vändpunkt!

Efter sommaruppehållet ville kaféet erbjuda henne en tjänst och hon blev så glad över möjligheten och kunde inte tacka nej. Trots att de fysiska och psykiska besvären fanns kvar och framtiden fortfarande kändes oviss, visste hon att hon behövde ta steget.

Med stöd från sin handläggare på det lokala samordningsförbundet och sin arbetsgivare kunde hon få en lösning där hon arbetade 50 procent och var sjukskriven 50 procent. 

Lotta betonar också hur viktigt det är att ha ett starkt stöd från familj och vänner, något hon själv haft en enorm tur med. Efter att ha lämnat sin destruktiva relation träffade hon sin nuvarande sambo, som alltid funnits där för henne. Genom allt stod han kvar, även när hon själv var nära att ge upp. Han lyssnade, stöttade och påminde henne om att hon hade en framtid. 

Idag har Lotta ett jobb där hon trivs och en chef som lyssnar och anpassar arbetet efter hennes förmåga. Hon vet att hon fortfarande har utmaningar, men det känns hanterbart. Hon har lärt sig att säga nej till saker som hon inte klarar av, och hon har utvecklat en mer realistisk syn på sig själv och sina begränsningar.

Hon planerar att utöka sin arbetstid till 75 procent efter sommaren.

Hennes råd till andra som känner att de fastnat?

Det kan ta tid, men det går att komma vidare. Man måste inte klara allt på en gång. Ta hjälp, ta ett steg i taget.