Nathalie arbetade som arbetsledare på McDonald’s när livet plötsligt förändrades. Efter en allvarlig trafikolycka drabbades hon av hjärnblödningar och svår hjärntrötthet. Vägen tillbaka blev lång och fylld av motgångar, men med rätt stöd, tålamod och egen vilja fann hon ett nytt sätt att leva och arbeta.

Innan olyckan levde Nathalie ett aktivt liv. Hon arbetade på McDonald’s och trivdes i rollen som arbetsledare. Arbetet gav energi, struktur och gemenskap, och framtiden kändes självklar. Hon såg sig själv växa i yrkeslivet och kanske en dag bli restaurangchef.

Men 2015 förändrades allt. På väg till arbetet blev hon påkörd av en bil som gående. Smällen mot marken orsakade hjärnblödningar och hon blev inlagd på intensiven.

Efter olyckan förändrades hela tillvaron. Hjärnblödningarna ledde till svår hjärntrötthet, vilket gjorde att hon snabbt blev utmattad av ljud, ljus och intryck. Hon märkte att saker hon tidigare klarat utan problem nu tog mycket kraft.

Nathalie försökte flera gånger återvända till arbetet, men kroppen och hjärnan orkade inte. Hon blev sjukskriven och försökte senare arbetsträna på olika platser, men allt tog mer energi än det gav. Till slut blev hon utmattad och behövde vara hemma helt igen.

Hon beskrev tiden som uppgiven. Viljan fanns men kroppen sa ifrån. Hon hade alltid älskat att arbeta men nu fungerade ingenting längre.

Ett möte med en jobbcoach på Jobbcentrum blev början på något nytt.

När Försäkringskassan föreslog att Nathalie skulle träffa Fredrik, en jobbcoach på Jobbcentrum, blev det början på något nytt.

Vid deras första möte satt de i ett stort vitt rum med stark belysning. Ljuset gjorde ont i ögonen och Nathalie bad att de skulle sänka det. Fredrik reagerade direkt och stängde av lamporna. De satt där i ett mörkt och lugnt rum och började prata.

Han frågade vem hon var, vad hon tyckte om och vad som intresserade henne. Han lyssnade, antecknade och försökte förstå vad som kunde fungera.

Efter några möten föreslog han att hon kunde vara med på Jobbtorget, där de skulle starta upp en ny verksamhet. Nathalie berättade att hon bara orkade fyra timmar i veckan men Fredrik svarade att en timme var bättre att börja med. Han visste att hon gärna pressade sig för hårt. Hon följde hans råd, även om det kändes lite, och med tiden orkade hon mer. Först två timmar, sedan tre och så småningom fyra.

Utvecklingen gick långsamt och inte alltid rakt fram. Under den tiden som hon arbetstränade försökte hon ibland öka sin arbetstid, men det blev för mycket och hon fick gå ner igen innan hon kunde hitta en nivå som fungerade.

Det viktigaste med hennes jobb var att det inte fanns några krav. Hon fick arbeta i sin takt och vila när det behövdes. Kollegorna såg henne, stöttade och uppmuntrade utan att pressa.

Efter några års arbetsträning fick Nathalie en anställning på 25 procent, vilket fungerar i balans med hennes liv. I hennes jobb har hon möjlighet att hjälpa till med olika uppgifter och möta människor som behöver stöd. Bland annat leder hon en grupp för personer med neuropsykiatriska diagnoser som vill ta körkort och stöttar dem i att hitta studiemetoder som fungerar. Hon hjälper också till med ansökningar, hänvisar vidare och finns som en trygg person som lyssnar.

Nathalie märker att hennes egna erfarenheter gör stor skillnad i arbetet. När hon möter människor som kämpar med sjukdom eller utmattning känner de att hon förstår på riktigt. Hennes bakgrund skapar tillit, och hon upplever att den gör henne till en viktig resurs på arbetsplatsen.

Hon lever fortfarande med hjärntrötthet men har lärt sig att lyssna på kroppen och sätta gränser. Det handlar inte längre om att prestera, utan om att leva i balans.

Efter olyckan trodde Nathalie länge att framtiden skulle bli som innan. Men när hon senare träffade en psykolog började hon se livet på ett nytt sätt. Psykologen hjälpte henne att förstå att hon inte behövde tänka så mycket på framtiden utan istället leva mer i nuet. Sedan dess försöker hon ta en dag i taget och göra det bästa av det som är. Hon säger att det har gjort henne lugnare, mindre stressad och mer närvarande i livet.

Till den som befinner sig i en liknande situation vill Nathalie säga att det är viktigt att sänka kraven på sig själv. Ibland är det fullt tillräckligt att ta det timme för timme, om det är vad man orkar. Har man en dag bara 20 procent att ge, så är det ändå 100 procent av ens förmåga, och det räcker.