SIP-möte en vändpunkt för Therese

Therese har under lång tid kämpat med både fysisk och psykisk ohälsa, och en livssituation där hon ofta känt sig maktlös. Men nu känner hon för första gången på länge ett hopp.

Skoltiden var inte enkel. Therese gick aldrig ut gymnasiet och fick inte möjlighet att läsa in det på komvux. Under ett försök till yrkesutbildning inom UX-design drabbades hon av ett svårt skov i sin reumatiska sjukdom, vilket tvingade henne att hoppa av andra året. Utbildningen lades därefter ner. Därför kunde hon inte återuppta studierna. Det var extra tungt eftersom hennes mål var att använda sina egna funktionsnedsättningar som en tillgång genom att arbeta med att anpassa hemsidor. 

För nästan tio år sedan flyttade Therese till en egen bostad. Vid den tiden hade hon aktivitetsersättning. Hon hade en ekonomi som gjorde att hon kunde ta hand om både sig själv och sina katter. Men när hon fyllde 30 år fick hon avslag på sin ansökan om sjukersättning. Hennes ekonomi blev plötsligt mycket sämre. 

Coronapandemin och de stigande priserna gjorde saken ännu värre. Hon kunde inte längre äta mer än en gång om dagen. Bönor och annat billigt kunde hon inte äta på grund av leversjukdom. Mest köpte hon kyckling och köttfärs. En köttbit har hon inte haft råd med på flera år. 

Samtidigt upplevde hon att hennes möjligheter att påverka sin egen livssituation var små. Hon kände sig som en i mängden, utan röst i kontakten med myndigheter. Flera självmordsförsök vittnar om hur mörkt livet kunde kännas. 

När hon försökte föreslå egna lösningar upplevde hon att de ofta avfärdades som orealistiska. Det var vad läkare och myndigheter sade som räknades, inte hennes egna erfarenheter.

En handläggare på socialtjänsten har varit ett bra stöd. Handläggaren kunde tipsa om ett aktivitetscenter som hon skulle kunna gå till.  

För några år sedan inledde hon en avgiftningsbehandling för att bli av med morfin, som hon tidigare fått utskrivet för sin reumatism. I samband med det började hon även med sjukgymnastik, i ett försök att ta kontroll över sin hälsa.

Hon visste inte mycket om vilka rättigheter och möjligheter som fanns, till exempel vad gäller samordnat stöd. Mycket av informationen fick hon söka upp själv via Google, med viss hjälp från sin mamma och sin boendestödjare. 

En handläggare på socialtjänsten har varit ett bra stöd. Handläggaren kunde tipsa om ett aktivitetscenter som hon skulle kunna gå till. 

På aktivitetscentret har hon börjat vara med på aktiviteter som ger hennes vardag mer mening. Personalen är uppmuntrande och tillåtande. Hon gör det hon orkar, och bara det att hon dyker upp är uppskattat. Personalen har också hjälpt henne med information om vilka möjligheter till stöd som finns.

Genom ett SIP-möte (Samordnad Individuell Plan) med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och socialtjänsten kom Therese i kontakt med det projekt som kom att bli en vändpunkt i livet. Hon fick en jobbcoach, och kontakten med projektet har inneburit en stor förändring i hennes liv. Istället för att behöva ha kontakt med flera olika myndigheter har hon nu bara sin coach att vända sig till, vilket har avlastat henne väldigt mycket.

Efter bara två månader i projektet upplever Therese att hennes hälsa har förbättrats. Kreativiteten har kommit tillbaka och hon har börjat måla igen. Hon har också fått hjälp att söka praktikplatser. Helst skulle hon vilja ha en plats där det finns möjlighet att jobba hemifrån ibland, när hon har dagar då hon mår sämre.

Tillsammans med sin coach har hon diskuterat möjligheten att söka sjukersättning på 50 procent istället för de 25 procent hon först tänkt, för att få tid till återhämtning. 

Den enda nackdelen med att vara i projektet tycker hon är att ersättningsnivåerna från Försäkringskassan är så pass låga att det är svårt att klara sig.

Nästa år planerar hon att flytta ihop med sin pojkvän, som stöttar henne och lovar att hjälpa till ekonomiskt om det skulle behövas. Det är en stor trygghet.

Hon känner sig för första gången på länge hoppfull. Hon har en plan framåt, och även om ekonomin fortfarande är ett bekymmer, ser hon ljuset i tunneln.

Tillbaka till alla berättelser