När Thomas mejlade kommunen och bad om hjälp hade det gått tretton år utan att han haft fast sysselsättning. Nu kan han blicka framåt igen.

Som liten var Thomas ofta sjuk. Han hade återkommande infektioner och mycket frånvaro i skolan. Sammanlagt missade han två år av grundskolan. Det var svårt att hänga med i skolarbetet fullt ut och han tappade kontakten med kompisar. 

När han var i tioårsåldern stannade han i växten. En upplevelse som var obehaglig och satte spår. Det var svårt att förstå och hantera. Trots svårigheterna tog han sig vidare till gymnasiet. Hälsoproblemen fanns kvar, men han lyckades fullfölja sin gymnasieutbildning.

Efter gymnasiet fortsatte han till en universitetsutbildning. Det fungerade ett tag, men efter två år höll det inte längre och han valde att hoppa av.

Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Under två år var han arbetslös. Så småningom fick han en timanställning som gjorde att han kunde försörja sig.

Via ett samarbete mellan kommunen och Arbetsförmedlingen öppnade sig nya möjligheter. Thomas fick en fast anställning på ett lager. 

Där kände han att åren med vacklande hälsa och periodvis arbetslöshet hade gjort att han tappat mycket av den sociala förmågan. Lagret hade en hård jargong, det fanns tendenser till mobbning. Han hade svårt att hitta sin plats. När han hamnade i konflikt med en kollega blev situationen allt mer tillspetsad. Flera kollegor tog ställning emot Thomas. 

I ett privat sammanhang hamnade han i en hotfull situation där han bevittnade en misshandel. Då var gränsen nådd. Han kände att det inte längre fungerade och bestämde sig för att lämna arbetsplatsen. 

Det som var tänkt att bli en kortare paus efter en jobbig tid kom att bli många år. Eftersom han bodde kvar i föräldrahemmet och hade lyckats spara en del pengar klarade han sig ekonomiskt och praktiskt. Tiden gick. 

Först efter tretton år ställdes saker på sin spets och han insåg att han var tvungen att förändra sin situation. 

Han visste inte alls vart han skulle vända sig eller vilket stöd som fanns. Han valde att skicka ett mejl till sin kommun, där han berättade om sin livssituation och skrev att han önskade hjälp. Kontakten med kommunen ledde till att han fick stöd i form av ett personligt ombud, en person som kunde hjälpa honom med fortsatta kontakter till myndigheter och stöd i samhället. 

Först efter tretton år ställdes saker på sin spets och han insåg att han var tvungen att förändra sin situation. 

Han hamnade också hos psykiatrin där man kunde konstatera en depression. Man gjorde en utredning som visade att Thomas hade en lättare form av autism. Det blev ett betydelsefullt besked. Med den vetskapen kunde han bättre förstå en del av de svårigheter han mött tidigare i livet. Den gav honom värdefulla insikter när han så småningom skulle börja planera sin väg framåt.

Det personliga ombudet kunde också berätta om stödverksamheter som Thomas inte visste fanns. På så sätt kom han i kontakt med en verksamhet där flera myndigheter arbetade gemensamt för att kunna hjälpa människor som inte hade jobbat på länge och där vägen tillbaka till arbetslivet kunde te sig lång och svår.

Thomas fick till en början vara med på en introduktion till hur en återgång till arbetslivet skulle kunna se ut. Han fick en bra, handfast hjälp och gjorde studiebesök på ställen där det fanns möjlighet till arbetsträning, bland annat en second hand-butik. 

En case manager-handledare i projektet hjälpte till med att ta fram en profil på Thomas, för att se vad som skulle kunna passa honom. Han kände själv att den sociala biten var viktig, eftersom det var något han ville stärka och utveckla hos sig själv.

Han började arbetsträna på ett äldreboende, där han kunde göra sysslor som avlastade den ordinarie personalen. Det fungerade bra och han kunde successivt öka antalet timmar, upp till fem timmar om dagen, fyra dagar i veckan.

För Thomas var det värdefullt och viktigt att känna att han var omtyckt och efterfrågad på arbetsplatsen.

När tiden för arbetsträning var slut fick han möjlighet till en anställning med lönebidrag och på så sätt en mer långsiktig lösning.

Men under tiden hade han funderat på framtiden och kommit fram till att han vill stärka sin utbildning för att bredda möjligheterna till jobb. Så han valde att lämna arbetsträningen på äldreboendet för att i stället satsa på att komma in på en utbildning. I väntan på besked har han påbörjat en ny arbetsträning. 

Med en utbildning och större framtidstro känns det som dörrarna öppnas. Han har sett att det finns gott om jobb i norra Sverige. Vem vet, kanske tar livet en ny vändning snart igen.