Efter en lång sjukskrivning har Susanne nu ett deltidsjobb som fungerar bra. Hon är tacksam för det stöd hon fått.

Tungt jobb i en kall miljö gjorde att Susanne fick problem med värk redan i unga år. När hon var tjugo år var hon tvungen att sluta på arbetet hos en matproducent. Hon hade stelopererat handen, men kunde på grund av smärtan inte fortsätta.

Hon blev sjukskriven och var även mammaledig. Efter fyra år bestämde hon sig för att omskola sig. Under tiden hon studerade kunde hon behålla sin sjukpenning. Susanne utbildade sig till undersköterska.

Direkt efter utbildningen fick hon ett jobb inom vården. Det fungerade bra och hon trivdes.

En höstkväll på väg hem från jobbet var hon med om en olycka. Hon krockade med ett rådjur och blev samtidigt påkörd bakifrån av en annan bil. Susanne var då knappt trettio år.

Hon fortsatte att jobba som vanligt, men blev allt sämre. Hon sov dåligt, hade värk och problem med tinnitus. Vad det berodde på förstod hon inte riktigt. Under en kortare tid var hon helt sjukskriven, och sedan ett par veckor på halvtid.

Susanne tyckte mycket om sitt jobb inom vården och höll ett högt tempo. Hon jobbade extra på en annan avdelning än sin vanliga. 

Men det var något som inte stämde. En dag sa hennes son att hon kändes så arg. Susanne insåg då att hon ofta var arg även på jobbet, trots att hon tyckte om det så mycket. Hon hade blivit känslig för ljud och stress. Värken blev värre. En dag tog det stopp. Hon blev sjukskriven på heltid, åt mycket värktabletter och var på återkommande besök till vårdcentralen.

Hon kände hur hon förlorade sin identitet samtidigt som hon plågades av värken från pisksnärtsskadan sedan bilolyckan. 

Det var dags att stanna upp och lyssna på kroppens signaler.

Det var dags att stanna upp och lyssna på kroppens signaler

Efter kontakt på vårdcentralen fick hon prova flera insatser för att må bättre. Hon träffade en sjukgymnast, gick på akupunktur och var även med i en tinnitusgrupp. Inget kändes helt och hållet rätt. Hon fick inte riktigt den hjälp hon behövde.

Via Försäkringskassan kom hon till smärtkliniken på ett universitetssjukhus. Där mötte hon en läkare som hon kände var den kontakt hon hade saknat. Han förklarade att hon inte skulle kunna bli helt bra, men att hon skulle få hjälp för att må så bra som möjligt. Det blev en viktig insikt.

Vid den här tiden fick hon barn igen. Vårdkontakterna blev mer sporadiska. Hon gick hos en psykolog och fick också hjälp av medicinering.

Efter några år var det dags att försöka komma igång igen. Susanne fick genom Försäkringskassan vara med i en “kom igång-grupp”. De promenerade, samtalade, hade vattengympa, massage, qigong och andra aktiviteter. Gruppen träffades fyra gånger i veckan. 

Hon hade även flera olika samtalskontakter, som psykolog och kurator. Med hjälp av de kontakterna försökte hon lära sig att acceptera den hon blivit på grund av skadan.

Via ett företag som jobbar på uppdrag av Arbetsförmedlingen med att hjälpa långtidsarbetslösa tillbaka till arbete fick hon hjälp att komma fram till vad för nytt yrke hon skulle kunna prova. Det var intressant att tänka i nya banor och så småningom ledde det fram till det kontorsjobb som hon har idag. Hon jobbar 25 procent med en lönebidragsanställning.

Susanne har varit på den arbetsplatsen i över tio år och trivs bra. Hon jobbar två dagar i veckan och kan själv anpassa dagarna utifrån hur hon mår. Möjligheten att kunna jobba hemifrån ger henne också en trygghet. Bara att veta att hon kan välja gör att oron minskar.

Värken har hon kvar, men att kunna jobba betyder mycket för henne. Utan det stöd hon fått hade det aldrig fungerat, konstaterar hon.