Det har varit värdefullt att ha någonstans att gå till och få ett socialt sammanhang i en liten grupp.

När Märta var 16 år och gick på gymnasiet drabbades hon av depressioner. 

Hon fick kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin och har sedan dess haft fortsatt kontakt med vården och psykiatrin. Hon mådde dåligt men kunde gå klart gymnasiet.

När Märta blev myndig upphörde den kontakt hon haft med barn- och ungdomspsykiatrin och hon fick söka sig till vuxenpsykiatrin. Det var som att allt började om. Alla kontakter var nya och hon fick berätta om och om igen, vilket hon upplevde som jobbigt. 

Efter gymnasiet fick hon jobb i en butik, där hon arbetade till och från. Men det var svårt. Hon blev väldigt trött och orkade inte alltid med jobbet. Hon visste inte varför hon blev så utmattad. Det gjorde att hon blev rädd att andra människor skulle tycka att hon var lat. 

När hon var ungefär 25 år fick hon en ny kontakt inom psykiatrin. Den personen frågade om Märta hade någon neuropsykiatrisk diagnos. Det var inget hon hade tänkt på tidigare. 

De kom fram till att hon skulle gå igenom en utredning. Hon fick en diagnos inom autismspektrumtillståndet.

Att få en diagnos blev viktigt för henne. Hon fick tillgång till stöd hon inte tidigare haft och fick möjlighet att vara med i gruppverksamhet inom psykiatrin. Hon kunde också själv läsa på och lära sig om sin diagnos. 

Hon fick träffa en arbetsterapeut som kunde ge henne ett bra stöd i kontakten med myndigheter. Hon har lärt sig att det är viktigt att kunna uttrycka sig på rätt sätt. Att myndigheterna samarbetar med varandra har hon också upplevt som avgörande för framsteg.

Hon var rädd att andra människor skulle tycka att hon var lat 

Personalen i butiken där hon jobbade hade en bra förståelse för hennes behov. Hon bodde vid den här tiden i en mindre stad och uppskattade den närhet det innebar. Det gjorde samarbetet med handläggaren på Försäkringskassan enklare. 

Något Märta har lärt sig med tiden är att hon behöver mycket återhämtning. Hon provade att ändra sina arbetstider och jobba deltid. Men det innebar att hon fick svårt att klara sig ekonomiskt. Så hon försökte gå upp i arbetstid. 2018 fungerade det inte längre. Hennes ork tog helt slut. Hon beskriver det som en “total utmattning”. Hon orkade inte ens de enklaste vardagssysslorna, som att använda mikrovågsugnen. Sedan dess har hon varit sjukskriven på heltid. Strax efter flyttade hon till en större stad och kom då också att tillhöra en ny region.

Vid den här tiden drabbades världen av coronapandemin. Många verksamheter stängde och det blev betydligt svårare att hitta något sätt att komma igång. 

Så det gick en tid men så småningom kunde hon börja planera framåt tillsammans med sin läkare inom psykiatrin, en psykolog och en arbetsterapeut. De började prata om sätt att komma tillbaka till arbetslivet eller åtminstone ha en sysselsättning. Hon mådde dåligt av att vara hemma så mycket. 

Mot slutet av 2020 gjorde hon studiebesök på en verksamhet som erbjöd en möjlighet till sysselsättning i liten omfattning och utan krav på prestation. Hon tyckte att det lät bra och fick möjlighet att börja där. Först var hon där 2 timmar per vecka och har nu efter snart ett år ökat upp till 6 timmar per vecka. 

Det har varit värdefullt att ha någonstans att gå till och få ett socialt sammanhang i en liten grupp där hon kan känna sig trygg. Hon tycker att personalen är bra och och hon känner sig alltid välkommen. Det har varit viktigt för självförtroendet. Hon behöver öka sin arbetstid till 10 timmar per vecka för att bli aktuell för fortsatta insatser via Arbetsförmedlingen. Där är hon inte riktigt än. Märta har en bit kvar men hon hoppas att en dag åter kunna jobba i en butik med det hon vet att hon kan.